Sträck ut din hand – och överlev

Vi närmar oss med stormsteg riktigt tuffa tider, det vi ser nu är bara början:

Ekonomisk kris och arabisk ”vår” där till exempel den Syriska regeringen dödar sitt eget folk.

Men den syriska armén straffar nu inte bara regimfientliga handlingar utan också icke-handlingar. Affärsägare som igår inte öppnade sina butiker utsattes för statligt sanktionerad vandalisering. Säkerhetsstyrkor gick från butik till butik och brände ner lokalerna som straff  för att ägarna vägrat dra upp jalusierna. 178 affärer i staden Daraa ska ha förstörts igår. 
(Ekot 111212)

Det är som om Reinfeldt skulle skicka polisen och bränna ner Söderhallen för att butiksägarna där inte ville hålla öppet i protest mot regimen.

Det mullrar borta i Iran där man tror att deras president håller på att göra kärnvapen. Samtidigt är det snart presidentval i USA och eftersom det landet befinner sig i en riktig kris just nu så är det inte ovanligt presidenten sätter igång krig och pekar finger åt alla möjliga håll i världen för att rädda sitt eget skinn. (Det kallas projektion på psykologspråk. Det man inte vill se hos sig själv, anklagar man andra för och därmed riktar man bort strålkastaren från sig själv) Minns grundregeln – Vem säger vad och varför?

Ja, jag har ju räknat upp en del inhemska bekymmer med, så vi kan väl nöja oss med att konstatera att det just är tuffa tider – den stora frågan är då:
Hur ska man hantera situationen?

Många inriktar sig på det praktiska: Se till att man gör sig så ekonomiskt oberoende som möjligt. Dra absolut inte på dig nya lån utan betala av (amortera) de du redan har. När man lånar har man ju först själva lånesumman tex. 10 000 kr som ska betalas tillbaka – men sedan tillkommer det ränta – typ hyran på pengarna man lånat.

I flera år har folk tagit stora lån på sina bostäder men ofta bara betalt räntan. Då är det i verkligheten så att banken äger HELA huset (utom möjligen de 5% som folk behövde lägga i insats själva – men den kunde man ju låna till i en annan bank….) De har egentligen bara HYRT huset av banken.

Det har funkat när räntan varit låg, men när den börjar röra på sig uppåt, eller om mat och bensin och annat man använder varje dag blir dyrare men man får inte mer i lön varje år, så blir det mindre och mindre i pluskan. Till slut kanske man inte klarar att betala sina lån. Då får man flytta – tack och hej leverpastej. Banken tar tillbaka huset och säljer det för att du ska bli kvitt skulden – men det är inte säkert att de får ut pengarna som motsvarar den skuld du har. Så det kan sluta med att du står utan hus – med huslån. Så därför – ligg lågt med LÅNANDET. Studielån är väl ungefär det enda lån som är värt att ta just nu – för det är ju faktiskt en sort investering för framtiden.

Andra förbereder sig rejält för kristider genom att bygga rena överlevnads-hubbar. Det kan komma att visa sig att de man skrattar åt idag är de som överlever i morgon. Det vet inte jag – det enda jag vet är att det är fult att skratta åt andra …

Ja det finns en del praktiska övningar att ägna sig åt. Men som jag ser det är den viktigaste flytvästen inför den kommande tsunamin – goda relationer.

Det är nu hög tid att sträcka ut handen och läka mentala sår, särskilt inom familjen. Spolade du syrran julen – 78 eller bad farsan dra åt helvete efter ett bråk om du-minns-knappt-vad, så lyft luren och försonas nu. Ni kommer att behöva varandra. Och även om det inte blir rent praktiskt så kommer förlåtelse och acceptans att göra dig starkare och ge dig möjlighet att fokusera på rätt saker. Pyrande konflikter innebär alltid energi-läckage även om man inte ens tänker på bråket varje dag.

En god vän till mig undergår just nu en riktigt tuff cancerbehandling. Efter ett bråk för länge sedan har hon och en släkting inte talats vid. När nu släktingen fått reda på sjukdomen har de kontakt med varandra igen och det hjälper faktiskt min kompis att läka på ett fysiskt plan också.

Det är jättebra om man har ett års matkonsumtion av konservburkar i skåpet, kan tända eld med pinnar och fnöske och vet vilka bär och svampar som är ätbara. Men det är minst lika viktigt att värna varandra. För utan mentalt stöd så kan vi fysiskt överleva men vi dör sakta inombords av ensamhetsstressen och känslan av att vara ovärd.

Så förlåt och sy ihop avslitna band. Det är den bästa livförsäkringen av alla och det är bara i de nära relationerna världsfreden kan börja. 

Att inte ha så bråttom för barnens skull

– Men om det är något jag gillar hos mig själv så är det att jag förråder mina åsikter hela tiden, säger hon [Mia Skäringer] i Svenska Dagbladet. Prövar nytt, känner efter, förkastar och prövar något annat.

Och nu är hon alltså sambo i en vacker villa med orkidéer utanför fönstren. Med barnen varannan vecka. (Expressen 111113)

Att skilja sig kan ibland vara nödvändigt. Forskning visar att barn som lever i en krigszon där föräldrarna ständigt bråkar, mår mycket dåligt av det. Det är en sak.

Men en helt annan sak är att inte låta tiden läka såren. Att dra in nya partners i barnens hem innan de fått stilla sig och landa i omställningen. Och det gäller inte bara biologiska barn. Har man varit en vuxen som funnits i ett barns liv gäller samma sak. Det måste få chansen att sörja den förlust som skilsmässa alltid innebär.

Är det något jag verkligen önskar hade varit annorlunda, så är det att jag och mina styvbarns pappor kunde ha väntat lite. Gett barnen tid att vänja sig vid tanken på mig. 😦

Men passionen och rädslan för ensamheten är kraftfulla konkurrenter till barns behov, och de har oftast inte en chans när mamma och pappa jagar vidare i relationskarusellen. Nej, man behöver inte avstå vuxenkärleken, men man kan låta den manifestera sig på så många olika sätt – inte genom att omedelbart slå ihop sina ekonomiska påsar under samma tak.

Vill man på allvar att den nya relationen – och de gamla relationerna, till barnen och exet -ska hålla längre än den korta tid som endorfinkicken sitter i efter en förälskelse, gör man klokt i att ta det varligt. Suga på karamellen. Ha varsin lägenhet på samma gata, dela sommartorp och lära sig längta lite. Myten om  samboskap och parmiddagar som det enda rätta, måste inte återfödas (för att sedan dö) i förhållande efter förhållande.

Har du härskat idag?

KÄRNFAMILJENS MYSTERIER
Jag aldrig lidit av att vara styvbarn – tvärtom. Jag vandrade mellan flera hem fulla av kärlek och uppmuntran. Mina styvföräldrar med släkt har gett dubbla skydds- kontakt- och informationsnät.

Först när jag var 23 år förstod jag att min uppväxt med skilda föräldrar hade varit lite annorlunda, och jag blev som besatt av att leva det ”normala livet” – kärnfamiljen. Problemet var bara att jag hittat en kille som sedan tidigare hade två barn med två olika kvinnor, så när jag försökte mig på att fostra oss alla in i en mall som jag inte kunde något om, medverkade jag till ökad oro i mig själv och i relationen. Förvirrad och skamfull, ramlade jag ut ur det förhållandet, svärandes att aldrig mer välja en man med barn – för att veckan efter möta min nuvarande man – då fyrabarnsfar.

Sedan dess har jag ägnat tusen och åter tusen timmar till att forska på mig själv, samspelet mellan människor, samhällshistoria, konfliklösningsteorier, icke-våldskommunikation, ekonomi etc. Allt för att försöka hitta den perfekta lösningen för tvåsamhet.

Men när jag fått chansen att betrakta kärnfamiljer inifrån har jag blivit fundersam. Visst har min barndom varit god men bilden jag har haft är att deras måste ju vara rena paradiset – en klok far och en klok mor i ett himmelskt samspel. Men många gånger har jag i stället sett och inte förstått, ett maktspel och ett ångestskapande bortom min fantasiförmåga. Kvinnor som subtilt men effektivt tryckt ner sina män, syskon som sticker kniven i ryggen på varandra, söner som gör allt för att få en faders gillande men aldrig tas någon notis om eller bara hetsas högre och högre – aldrig räcker de till i överhetens ögon.

Så många vuxna män och kvinnor som jag mött, som längst in i mitten av sitt livs babuschka bär på osedda, sorgsna barn. Som 50 år gamla har ångest för att åka till mammas sommarhus för de vet att semestern går åt till att snickra och röja för tanten är nu gammal, men fortfarande fullständigt vital i sin maktutövning med en välplacerad suck, ett snabbt ögonkast.

Jag fattade ingenting. Skulle inte mamma-pappa-barn under samma tak vara det ultimata? Hemmets sköte som grogrund för stabilitet och kärlek, inte krig och ofrid. Men när jag för tredje eller fjärde gången läser Riane Eislersutmärkta bok ”Bägaren och svärdet” kommer insikten med full kraft – familjen kan verkligen vara ett sådant effektivt, förgörande maktmaskineri – för den är ju som alltid – den stora världen i liten skala.

HÄRSKARKULTUR
Eisler berättar på ett begripligt och vetenskapsinriktat sätt om hur vi har hamnat i det paradigm vi nu lever i sedan 5000 år tillbaks – härskarsamhället. Där det krävs en undergiven för att en annan ska känna sig överlägsen. Det handlar på intet sätt om genus, utan det finns massor av kvinnor som ägnar sig åt effektiv dominans av andra för att själva känna sig viktiga, behövda eller värdefulla (härskare). Och det finns massor av män som är underordnade i en skapad värld av status och hierarkier, som bockar och skrapar med foten (offer).

Härskare och offer befinner sig i en evig dans där en tärande friktion sakta bryter ner bägge parter. För det är fullständigt onaturligt för den sociala, samverkansinriktade, kärlekssökande människan att leva på det sättet. Onaturligt för härskaren som gör våld på sig själv genom att göra våld på andra och för offret som säljer sin själ genom att slicka uppåt och sparka neråt. Och vid något tillfälle är vi alla antingen i den ena eller andra rollen. Det finns inget toppsteg på stegen, bara fler och fler steg, fler och fler att försöka vinna över.

Eftersom det här levnadssättet pågått så länge (och nu når sin kulmen), vågar vi inte tro på någon annan livsstil. En arbetsplats måste ha en person med en chefs-hatt. Oavsett om h*n är lämpad för arbetet eller inte – titeln, ställningen, är viktigare än innehållet. En man ska ut och dra in pengar åt familjen, trots att han trivs bäst hemma när han får leka med barnen och laga god mat. Föräldern bestämmer över sina barn ner till om de ska ha strumpor eller ej och tillåter inte den lilla att själv hitta sina inre referensramar, sin själs röst. Mamma vet bäst!

PARNTERSKAPET
Men den andra vägen att gå – partnerskapets, finns som alternativ bara vi blir medvetna om och aktivt väljer den. För det jag nu förstått är att det är i den andan jag fostrats och det har ingenting med benämningen på människorna som tar hand om barnet att göra – mamma, pappa, mormor. Allting handlar om andan – anden. Förmågan att se gudomligheten i varje möte, viljan att lyfta – lyfta – lyfta en annan människa mot hennes högsta potential, villkorslöst veta att genom att rädda andra räddar jag mig själv. En partnerinriktad person gör allt detta med hjärtat som ledstjärna, inte ett beräknande sinne. Titta här på skillnaden i förhållningssätt.

Kalle vill låna pengar till en kurs av dig:

Härskaren
”Ja, jag lånar ut pengar då har jag en hållhake på honom, det kan vara bra om jag behöver en gentjänst ” 
(Särskilt den kriminella världen bygger helt på hierarkier där det ständigt handlar om vem som står i skuld till vem och hur mycket nytta man kan dra av det.)

”Nej, jag lånar inte ut pengar, det finns en möjlighet att han blir mer kunnig än jag och klättrar förbi mig, det riskerar jag inte”
(Det blåser på toppen och stora härskare lever i en paranoid skräck över att ramla ner från tornet)

Offret
”Ja, han får låna, då tycker han att jag är snäll och jag blir omtyckt och respekterad”
(Om Kalle sedan inte betalar tillbaka eller visar tillräckligt med tacksamhet blir offret mycket sårat och förstärker sin smärtkropp och offermentalitet ytterligare ”Vad var det jag sa?!”)

”Nej, om inte jag får ha kul här i livet ska inte han få det heller”
(Missunsamhet är ett vanligt drag hos offer.)

Partnern

”Ja, om jag lånar ut pengar får han äntligen möjlighet att komma vidare i sitt liv.”
(Partnern strävar ständigt efter samverkan och tjänandet – ”Vad kan jag göra för dig idag?” För hon vet att när Kalle får gå sin egen väg, kommer han att vara en tillgång för sig själv och andra, inte en blivande börda genom depressioner eller bitterhet.)

”Nej, om jag lånar ut pengar missar han chansen att själv arbeta för att nå ett mål. Jag stöttar på andra sätt”
(Partnern har inga problem att säga nej, men inte av egna skäl utan för att hon ser högre syften. Kanske är det så att Kalle ofta lånar pengar och inte betalar tillbaka – då finns inget skäl att bidra till det missbruket. Kanske är ett sparande till kursen en del av livsutbildningen?)

Partnern berättar ärligt för Kalle hur hon kommit fram till sitt beslut. Det kanske slutar med att Kalle ändå får pengarna. Kommunikation är grundläggande för en partner och partnerskapstänkandet handlar om att leda utifrån det som uppstår inte utifrån gamla tankar eller handlingar.

Det handlar också om att agera som om framtiden redan är här.  Hur vill vi ha det i framtiden? Vill vi fortsätta låta girighet och ett ständigt klättrande på andra som i en pyramid, vara livsstilen eller vill vi räcka ut händerna till varandra och dansa i en enda lång ringdans?

Personligen söker jag aktivt det  sistnämnda – varje dag. I stället för att stånga sig blodig i stagnerade organisationer, välj nya goda cirklar. Byt jobb, starta kooperativ, plocka barnen ur skolor som är dysfunktionella, förpassa släkt och ”vänner” som suger livsmusten ur dig till den mentala hallen – du behöver inte ha dem i sängkammaren. Njut av kultur som kickar igång gladhormon i stället för stresshormon. Lek och busa. Finn ditt kall – vad ger dig och därmed världen glädje?

När fler och fler människor lär sig att se härskarkulturen runt om oss och aktivt väljer bort den (genom kunskap och insikt ökar hjärnans kopplingar från primitiva nivåer till neocortex. Mer om hjärnan snart) kommer trycket på oss alla att avta och vi blir en enda stor kär-familj, oavsett blodsband.

(Tidigare publicerad i Rädda-Sverige-bloggen)

Pappa Pelle: Party eller räkningar?

Hade jag skrivit detta enbart riktat till gamla gubbjävlar som mig själv hade förmodligen svaret varit givet – räkningar. Men..det jag tänkte skriva om är vad som händer som man STRUNTAR i sina räkningar och partajar för alla stålar i stället.

Att strunta i sina räkningar är lite som att pinka i byxorna. Först är det varmt och mysigt, men rätt snart blir det kallt och äckligt. Precis så är det med räkningsskolk. I början, när man inte slarvat så många gånger är den man är skyldig pengar, tex radiotjänst, telia, elverket osv rätt förstående och skickar bara ut en hyfsat snäll påminnelse där dom tex frågar om något gått fel, eller om man glömt. Pinket i brallan är fortfarande i vart fall ljummet. MEN..jisses så fort den vänliga tonen ändras, och nu mina vänner nu börjar det också kosta pengar. Pinket i brallan är nu definitivt iskallt.

Borgenären – ett finare ord för den man har en obetald räkning till har rätt enligt lag att ta ut ränta på sin räkning. Räntan  får maximalt uppgå till Diskonto + 8 % när man är privatperson (Diskontot är en ränta riksbanken sätter en gång i halvåret och som bestämmer till exempel hur mycket du ska betala i ränta om du slarvar med dina räkningar. Diskontot kallas numer för det mesta ”referensräntan” Sedan 1/7 2011 är diskontot 2%)  Idag, den 1/11 2011 är alltså dröjsmålsräntan 10%.

På http://www.ranteberakning.se/ kan du själv gå in och kolla vad du skulle få betala i ränta om du slarvar.

Det är inte många borgenärer som orkar/vill/har lust att vänta på sina pengar hur länge som helst, utan många skickar rätt snart din räkning på något som heter Inkasso.

Inkasso är en åtgärd från en borgenär (exempelvis den du har en obetald räkning till) mot en gäldenär (till exempel DU) för att driva in en obetald skuld. Skulle gäldenären, dvs DU vägra betala tillbaka kan borgenären vända sig till exempelvis kronofogden för att på så sätt med rättsliga åtgärder driva in sin skuld.

Hamnar du i inkassoträsket då börjar det kosta riktigt mycket pengar!!!!

En räkning som tex var på 200 kronor från början, och som du struntade i för att tjacka två blaskiga pilsner på din lokala pizzeria, kostar efter låt oss säga 60 dagar först dröjsmålsränta, i detta fallet ”bara” 3 kronor MEN så tillkommer något som heter inkassokostnad, och det uppgår till 160 spänn, vilket gör att hipps vipps har din räkning blivit 163 spänn dyrare. Inget vidare festligt vill jag lova.

Om du ÄNDÅ inte betalar, vad händer då – jo då kan vår vän borgenären (den du är skyldig stålar) gå till kronofogden och få hjälp med att ”driva in skulden” som det heter på byråkratsvenska. Låt oss för enkelhetens skull bara konstatera att hamnar du hos Kronofogden, och fortsätter låtsas som om det regnar, så är snart din räkning på 200 kronor uppe i över 1000-lappen, och dessutom riskerar du att få någonting som kallas betalningsanmärkning . En sån anmärkning ”klistras fast” på ditt personummer i 3 år, och gör det i princip omöjligt att få låna pengar, teckna hyreskontrakt, teckna mobilabbonemang och i värsta fall även få jobb. Om du följer den här länken : http://www.kronofogden.se/lararrummet.4.225c96e811ae46c823f800010064.html så hittar du MASSOR av bra information!!

Jaha, och vad ska vi ha lärt oss av detta då?

Hur torrt och tråkigt det än kan låta – betala dina räkningar först, partaja för det som blir över! Eller som din farmor skulle sagt : Rätta mun efter matsäcken!

/ Pappa Pelle

Broschyr om att flytta hemifrån

Egentligen är det ju lite knäppt att säga att man flyttar hemifrån. Man flyttar ju hem …?
Bra broschyr att ladda ner från Kronofogden.

Nej Kronofogden är inte bara farliga, tvärtom. De kan ge mycket bra tips för att man ska slippa komma i kontakt med dem igen