Har du härskat idag?

KÄRNFAMILJENS MYSTERIER
Jag aldrig lidit av att vara styvbarn – tvärtom. Jag vandrade mellan flera hem fulla av kärlek och uppmuntran. Mina styvföräldrar med släkt har gett dubbla skydds- kontakt- och informationsnät.

Först när jag var 23 år förstod jag att min uppväxt med skilda föräldrar hade varit lite annorlunda, och jag blev som besatt av att leva det ”normala livet” – kärnfamiljen. Problemet var bara att jag hittat en kille som sedan tidigare hade två barn med två olika kvinnor, så när jag försökte mig på att fostra oss alla in i en mall som jag inte kunde något om, medverkade jag till ökad oro i mig själv och i relationen. Förvirrad och skamfull, ramlade jag ut ur det förhållandet, svärandes att aldrig mer välja en man med barn – för att veckan efter möta min nuvarande man – då fyrabarnsfar.

Sedan dess har jag ägnat tusen och åter tusen timmar till att forska på mig själv, samspelet mellan människor, samhällshistoria, konfliklösningsteorier, icke-våldskommunikation, ekonomi etc. Allt för att försöka hitta den perfekta lösningen för tvåsamhet.

Men när jag fått chansen att betrakta kärnfamiljer inifrån har jag blivit fundersam. Visst har min barndom varit god men bilden jag har haft är att deras måste ju vara rena paradiset – en klok far och en klok mor i ett himmelskt samspel. Men många gånger har jag i stället sett och inte förstått, ett maktspel och ett ångestskapande bortom min fantasiförmåga. Kvinnor som subtilt men effektivt tryckt ner sina män, syskon som sticker kniven i ryggen på varandra, söner som gör allt för att få en faders gillande men aldrig tas någon notis om eller bara hetsas högre och högre – aldrig räcker de till i överhetens ögon.

Så många vuxna män och kvinnor som jag mött, som längst in i mitten av sitt livs babuschka bär på osedda, sorgsna barn. Som 50 år gamla har ångest för att åka till mammas sommarhus för de vet att semestern går åt till att snickra och röja för tanten är nu gammal, men fortfarande fullständigt vital i sin maktutövning med en välplacerad suck, ett snabbt ögonkast.

Jag fattade ingenting. Skulle inte mamma-pappa-barn under samma tak vara det ultimata? Hemmets sköte som grogrund för stabilitet och kärlek, inte krig och ofrid. Men när jag för tredje eller fjärde gången läser Riane Eislersutmärkta bok ”Bägaren och svärdet” kommer insikten med full kraft – familjen kan verkligen vara ett sådant effektivt, förgörande maktmaskineri – för den är ju som alltid – den stora världen i liten skala.

HÄRSKARKULTUR
Eisler berättar på ett begripligt och vetenskapsinriktat sätt om hur vi har hamnat i det paradigm vi nu lever i sedan 5000 år tillbaks – härskarsamhället. Där det krävs en undergiven för att en annan ska känna sig överlägsen. Det handlar på intet sätt om genus, utan det finns massor av kvinnor som ägnar sig åt effektiv dominans av andra för att själva känna sig viktiga, behövda eller värdefulla (härskare). Och det finns massor av män som är underordnade i en skapad värld av status och hierarkier, som bockar och skrapar med foten (offer).

Härskare och offer befinner sig i en evig dans där en tärande friktion sakta bryter ner bägge parter. För det är fullständigt onaturligt för den sociala, samverkansinriktade, kärlekssökande människan att leva på det sättet. Onaturligt för härskaren som gör våld på sig själv genom att göra våld på andra och för offret som säljer sin själ genom att slicka uppåt och sparka neråt. Och vid något tillfälle är vi alla antingen i den ena eller andra rollen. Det finns inget toppsteg på stegen, bara fler och fler steg, fler och fler att försöka vinna över.

Eftersom det här levnadssättet pågått så länge (och nu når sin kulmen), vågar vi inte tro på någon annan livsstil. En arbetsplats måste ha en person med en chefs-hatt. Oavsett om h*n är lämpad för arbetet eller inte – titeln, ställningen, är viktigare än innehållet. En man ska ut och dra in pengar åt familjen, trots att han trivs bäst hemma när han får leka med barnen och laga god mat. Föräldern bestämmer över sina barn ner till om de ska ha strumpor eller ej och tillåter inte den lilla att själv hitta sina inre referensramar, sin själs röst. Mamma vet bäst!

PARNTERSKAPET
Men den andra vägen att gå – partnerskapets, finns som alternativ bara vi blir medvetna om och aktivt väljer den. För det jag nu förstått är att det är i den andan jag fostrats och det har ingenting med benämningen på människorna som tar hand om barnet att göra – mamma, pappa, mormor. Allting handlar om andan – anden. Förmågan att se gudomligheten i varje möte, viljan att lyfta – lyfta – lyfta en annan människa mot hennes högsta potential, villkorslöst veta att genom att rädda andra räddar jag mig själv. En partnerinriktad person gör allt detta med hjärtat som ledstjärna, inte ett beräknande sinne. Titta här på skillnaden i förhållningssätt.

Kalle vill låna pengar till en kurs av dig:

Härskaren
”Ja, jag lånar ut pengar då har jag en hållhake på honom, det kan vara bra om jag behöver en gentjänst ” 
(Särskilt den kriminella världen bygger helt på hierarkier där det ständigt handlar om vem som står i skuld till vem och hur mycket nytta man kan dra av det.)

”Nej, jag lånar inte ut pengar, det finns en möjlighet att han blir mer kunnig än jag och klättrar förbi mig, det riskerar jag inte”
(Det blåser på toppen och stora härskare lever i en paranoid skräck över att ramla ner från tornet)

Offret
”Ja, han får låna, då tycker han att jag är snäll och jag blir omtyckt och respekterad”
(Om Kalle sedan inte betalar tillbaka eller visar tillräckligt med tacksamhet blir offret mycket sårat och förstärker sin smärtkropp och offermentalitet ytterligare ”Vad var det jag sa?!”)

”Nej, om inte jag får ha kul här i livet ska inte han få det heller”
(Missunsamhet är ett vanligt drag hos offer.)

Partnern

”Ja, om jag lånar ut pengar får han äntligen möjlighet att komma vidare i sitt liv.”
(Partnern strävar ständigt efter samverkan och tjänandet – ”Vad kan jag göra för dig idag?” För hon vet att när Kalle får gå sin egen väg, kommer han att vara en tillgång för sig själv och andra, inte en blivande börda genom depressioner eller bitterhet.)

”Nej, om jag lånar ut pengar missar han chansen att själv arbeta för att nå ett mål. Jag stöttar på andra sätt”
(Partnern har inga problem att säga nej, men inte av egna skäl utan för att hon ser högre syften. Kanske är det så att Kalle ofta lånar pengar och inte betalar tillbaka – då finns inget skäl att bidra till det missbruket. Kanske är ett sparande till kursen en del av livsutbildningen?)

Partnern berättar ärligt för Kalle hur hon kommit fram till sitt beslut. Det kanske slutar med att Kalle ändå får pengarna. Kommunikation är grundläggande för en partner och partnerskapstänkandet handlar om att leda utifrån det som uppstår inte utifrån gamla tankar eller handlingar.

Det handlar också om att agera som om framtiden redan är här.  Hur vill vi ha det i framtiden? Vill vi fortsätta låta girighet och ett ständigt klättrande på andra som i en pyramid, vara livsstilen eller vill vi räcka ut händerna till varandra och dansa i en enda lång ringdans?

Personligen söker jag aktivt det  sistnämnda – varje dag. I stället för att stånga sig blodig i stagnerade organisationer, välj nya goda cirklar. Byt jobb, starta kooperativ, plocka barnen ur skolor som är dysfunktionella, förpassa släkt och ”vänner” som suger livsmusten ur dig till den mentala hallen – du behöver inte ha dem i sängkammaren. Njut av kultur som kickar igång gladhormon i stället för stresshormon. Lek och busa. Finn ditt kall – vad ger dig och därmed världen glädje?

När fler och fler människor lär sig att se härskarkulturen runt om oss och aktivt väljer bort den (genom kunskap och insikt ökar hjärnans kopplingar från primitiva nivåer till neocortex. Mer om hjärnan snart) kommer trycket på oss alla att avta och vi blir en enda stor kär-familj, oavsett blodsband.

(Tidigare publicerad i Rädda-Sverige-bloggen)

Categories: Att bli som man vart, Boende, Familjesnack, Kropp & Själ, Pepp, Relationer, Samhälle | 2 kommentarer

Inläggsnavigering

2 thoughts on “Har du härskat idag?

  1. Stikkan

    Skönt att läsa om civiliserade insikter och attityder.

    • Tack! Jag vet själv att det är kan vara väldigt svårt att se strukturer när man är mitt uppe i dem, men ju mer man riktar förstoringsglaset på dem, desto mer upplöses de. Har vi tur och och lite skicklighet har kanske det här härskartänket raderats ut på bara några generationer 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: