Vässa hjärnvägarna

Igår var vi i ett väntrum och för att få tiden att gå, tog min dotter ner en gitarr som hängde på väggen. När hon satt och spelade kom en liten person på ca. 2 år förbi med sin mamma i handen. Personen stannade och tittade med stora ögon på gitarr-skådespelet.

Saken är den att eftersom personen var nästan helt utan hår och bar gröna, könsneutrala kläder så kunde jag inte säga om det var en flicka eller pojke och det var en mycket intressant upplevelse. För jag märkte hur min hjärna jagade efter att få kategorisera den lilla, men det gick ju inte.

Det är så hjärnor fungerar, de vill snabbt pejla av läget för att sedan rusa vidare till nästa nöt att knäcka. Den förlitar sig på gammal information och blir snabbare med åren att skicka in sina intryck i ”rätt hål”. Det här är ett problem. Inte kategoriseringen i sig kanske, för det är ju lite enklare att veta om man ska säga han eller hon, utan problemet är den lilla ”mentala skylten” som vi hänger upp efter bestämningen.

För när vi utan att tänka, läser av människor och situationer efter en gammal mall, får vi ingen förändring av strukturer. Har vi en gång bestämt oss för att andra – utlänningar, homosexuella, rika/fattiga, kvinnor/män är på ett visst sätt, behandlar vi dem därefter. Kanske avvaktande, fientligt eller ger dem extra favörer (”Du bankdirektör, jag bankdirektör – I like – här har du lite mer pensionspengar”).

Det är det här som kallas ”glastak” och ”gräddfil”. Det finns en osynlig spärr för vissa, och en osynlig genväg för andra. Detta är något som ofta sker omedvetet. Och det är därför det är så viktigt att förstå det – för att inte själv ägna sig åt det och när man upptäcker det – försöka förändra det. Eller lämna det ifall det tex. är en arbetsplats som är riktigt insyltade i vi-och-dom-tänkandet.

Det innebär lite jobb att att ändra sitt tänkande. Det handlar om att dra om nervbanorna i hjärnan så det tar lite tid, men det går. Utgångspunkten är att försöka vara neutral:

Du ser en svart kvinna.  Vad betyder det?
Inte ett smack. Du vet ingenting om henne.
Är du intresserad – ta kontakt.
Är du inte intresserad – går du oberört vidare.
Ingenting har hänt.
Du är inte upprörd för att du började älta den svenska integrationspolitiken för dig själv. (Hon kanske är turist)
Du är inte ledsen för du tycker så synd om de fattiga.
(Hon kanske är en snorrik prinsessa)
Du är inte arg för att du stör dig på sjalar.
(Om modesmak vore ett brott borde One-piecear förbjudas med omedelbar verkan)

Du är möjligen tillfreds och i balans, för att du inte genom ditt tänkande satte igång en massa känslor baserade på något du inte vet något om.

Så nästa gång jag ser ett grönklätt barn som uppskattar musik är det bara att säga till lilla hjärnan – ”Hur gärna du än vill sätta en könsstämpel på ungen, så är den mest intressanta informationen i det här mötet, att framför dig står en music-lover. Punkt.”

Categories: Att bli som man vart, Barn, Kön, Samhälle, Tant Janna | Lämna en kommentar

Inläggsnavigering

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: