Varumärken och pr-byråer

Det politiska partiet Centern fick för någon månad sen en ny partiledare som heter Annie Lööf. När jag såg en intervju med henne hoppade jag till – av olust och förvåning. Olust när hon förklarade att hon fått jobbet för att hon i fem år systematiskt jobbat på sitt varumärke.

Alltså hon tror sig inte ha fått jobbet för att hon på allvar vill förändra något, känner att det är ett viktig uppdrag att vara vald av en massa centerpartister som tycker att hon är bra eller att hon på något sätt skulle vara kvalificerad för att vara med och leda Sverige. (Hennes parti är ett av de som är med i Alliansen och bestämmer över oss alla) Nej, det är hennes varumärke som gjort att hon fått jobbet och det är det hon hela tiden strävat efter att stärka.
Och hon är skicklig. När jag googlade efter en bild där hon ser lite lömsk ut, (för du vet ju hur man med bilden kan förstärka texten), så hittade jag inte en enda där hon inte ler perfekt. Hon vet alltså med sig att alltid le där det finns minsta risk att bli fotad. Genialiskt.

Det är alltså inte längre konstigt att erkänna att man ständigt slipar på en yta, en roll, att visa upp. Visst, så nytt är det ju inte, alla vill väl framstå i god dager och särskilt makthavare lever ju på att framställa sig själva efter en viss mall för att få folk att rösta på dem – så de kan bestämma och tjäna pengar. Det som förvånade mig var att hon sa som det var.

Numera anlitar maktintresserade människor allt oftare PR-byråer, ett sorts reklammakare. Även om också de kan köpa stora annonser i tunnelbanan och skrika ut: ”KÖP Annie Lööf” (eller annan valfri person/företag/produkt), har de ofta ett listigare sätt att få folk att köpa deras saker. De är superskickliga på att använda tidningar och tv och låta dem föra ut budskapet i stället, så det ska verka som att det gäller nyheter.

Och Nyheter är ju sååå fiiina och sanna. Eller? Sanningen är att i det lilla, långa landet Falukorv ägs medierna – tv, tidningar, förlagen, radion etc. av en liten klick privata företag (förutom statsradio och tv – SVT och Sveriges Radio.) Så är det förresten på global nivå också.

Varje offentlig tanke har på ett eller annat sätt passerat Bonnierföretagen. Så kan det åtminstone tyckas efter en dag med DN och DI till frukost, Expressen till eftermiddagskaffet, TV4:s Nyheterna på kvällen, en film som Bonnierägda SF valt att distribuera och före läggdags ett magasin eller kanske någon av de cirka 500 böcker som varje år utges av Bonnierförlagen. Svenskarna har gradvis vant sig vid Bonnierkoncernens allt större dominans i deras offentlighet. Det är inte längre någon som höjer på ögonbrynen när DN Kultur samarbetar med Bonnier­ägda internetbokhandeln Adlibris eller Malou driver Bonnierbokklubb i TV4.”
(DN 100311 om företaget Bonniers stora makt över marknaden.)

Dessa företag har ett fåtal ägare. De är lite som pokerspelare. Man sätter 10 spänn på att Aftonbladet ska sälja 100 tidningar och för att man är så ”modig” (tar en risk) och satsar så får man också ut vinst när tidningen faktiskt säljer. Det är ju härligt att vinna och ju mindre tidningen kostar att göra desto mer kan man ju ta i vinst. Den så kallade vinstmarginalen ökar.

Man ser till att inte ha så mycket fast personal som kostar pengar hela tiden, oavsett hur affärerna går.  Dessutom kan de ju bli så gnälliga över arbetstider och stress och springa till facket och tjafsa och ha sig. Då är det bättre att ha timvikarier eller frilansare (egenföretagare) som man kan göra som man vill med. Passar inte galoscherna kan de sticka till någon annan tidning…typ Hamstervännernas Medlemsblad. (Gäller även statliga (ditt och mitt företag) Svt och SR som är experter på att utnyttja folk men slippa anställa dem.)

Så när de här journalisterna som har stressiga dagar för att hinna skriva klart till deadline (innan sändning/tryck av tidningen) och ska vara jäkligt tacksamma för att de i alla fall har det här vikariatet – när de får en färdigskriven artikel från en PR-byrå, då är det lätt att plocka in den i hastigheten. Det är mänskligt men är det bra för demokratin … ?

När jag gick informatörsutbildningen fick vi lära oss att skriva redaktionell text, alltså skriva såsom journalister gör om ett nytt affärsprojekt till exempel. Och har den texten (eller delar av den, eller i alla fall budskapet) stått i tidningen, då kan det allra knäppaste eller kanske farligaste bli möjligt – krig till exempel.

Det är en av fördelarna med PR – trovärdigheten – väldigt många är inte kritiskt tänkande utan tror på vad som sägs. Så fungerar människan, vi antar att vi inte blir lurade.  En annan fördel är att det är mycket billigare att någon annan för ut budskapet åt dig. Och vi snackar miljontals kronor här.

Vi har pratat om det tidigare, men nu mer än någonsin är det viktigt att fråga sig – vem vill att jag ska tro på detta och vad kan h*n tjäna på det?
Och vill jag vara en del av det?

Lär dig se vad som är ”planterat” i tidningen, eller i alla fall i grå-zonen. Många gånger är läkemedelsbolag väldigt intresserad av att få ut sina mediciner som nyheter eftersom reklam för receptbelagda läkemedel är förbjudet.
Temasektionerna för vin, resor, hälsa … det är svårt att bestämma sig för om det är konsumentupplysning eller reklamkanaler faktiskt.

Personligen kan jag säga att jag skiter i det mesta som skrivs eller sägs. Nån vill få mig att känna något – ilska, oro – eller köpbehov, oftast. Och mitt liv är för kort för att styras av andras agendor. Däremot läser jag en del, för i det offentliga rummet man kan spå mycket av framtiden. 

Å slutligen  – om personliga varumärken. Vi ägnar oss åt det lite till mans på facebook till exempel. Få skriver om sin ångest, att det bråkar i äktenskapet, har beroendeproblem eller känner sig som en bluff.  Vi är många som vill bygga en drömbild, både för oss själva och andra. Speciellt när man under tonåren försöker hitta sin egen identitet, är det ändå svårare att stå för vem man är, eftersom man inte riktigt vet vad man till slut kommer att bottna i. Ändå svårare blir det om man inte fått tillräckligt stöd och mental närvaro hemifrån.

Men igår hörde jag en intervju med Peter Jöback (kolla 21:30 min in) som är en man som haft en knagglig resa genom livet. Och han berättade om den låt som Sarah Dawn Finer sjöng på hans bröllop – ”Open” som kommit att symbolisera den resan.

Öppenhet. Att vara öppen inför livet och sig själv. Att inte dölja, frisera, slipa eller polera. Att vara i sårbarhet och styrka; i mänsklighet och storhet. Det är i den dynamiken och balansen, de bästa och klokaste ledarna skapas. Inte de som döljer alla sina skuggor utan de som står för totaliteten, helheten. Och det är den ärligheten som är framtiden. Det är därför vi måste våga öppna oss för dem som vågar öppna sig för oss och ge dem och därmed oss, chansen att få växa upp i stjärnhimlen.

Categories: Ekonomi, Media, Samhälle | Lämna en kommentar

Inläggsnavigering

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: